Translated into Swedish by Tamara Ivankovic
När du tänker på en stipendiejury, vad tänker du på då? Vad ser du framför dig? Om du är som de flesta av oss, ser du mellan fem till tio medelålders akademiska stofiler som sitter runt ett stort bord, granskar varje uppsats mycket noggrannt, och debatterar med varandra om varje ansökandes meriter. Förutom förstås när det är dags för din uppsats att bedömas, då du föreställer dig hur de alla enas om hur exceptionell och underbar du är, beklagandes att de inte har ännu ett par tusen dollar att slänga din väg.
Nu säger jag inte att det här aldrig händer. Någon gång, någonstans, är jag säker på att det händer att stipendiekommittéer sätter sig ned vid sådana bord och bedömer ansökningar tillsammans, någonstans emellan diskussioner om Chaucers påverkan på Shakespeare och effekten av kriget mot terror på globalisationen. Dock är så inte fallet för det mesta. Varför inte? Det här är någonting som du kommer att få höra om och om igen genom den här boken, så vänj dig vid att jag säger dig detta: Kommittéemedlemmar är upptagna människor, precis som alla andra på jorden. Låt mig avvika litegrann från ämnet för att förklara vad jag menar.
Alla är upptagna. Allvarligt talat, jag menar det, alla. Barn och ungdomar är upptagna med skolan, aktiviteter och vänner. Studenter är upptagna med föreläsningar, aktiviteter och självklart också sina sociala liv. Vuxna är upptagna med sina jobb, vänner, makar/respektive och barn. Ju äldre du blir, ju större familj du får, ju mer komplicerat ditt jobb blir, desto mer saker får du att hålla koll på. Även pensionärer är upptagna. Vad är den vanligaste frågan man hör ställas till en pensionär? Det är ”Håller du dig aktiv?” Trots att dessa människor (oftast) inte längre arbetar eller uppfostrar barn , och äntligen har kommit till det livsskedet när de kan dra sig tillbaka en smula, förväntar vi oss ändå att de håller sig aktiva! Och de brukar inte heller svika. Oftast svarar pensionärer med att försäkra oss om att de sannerligen håller sig aktiva, även om det rör sig om tupplurar, golf och att bli tjatade på av sina makar.
|
|
Så där har du det – alla är redan upptagna nog, även utan att ha anmält sig som frivillig stipendiedomare. För de av oss som faktiskt ÄR frivilliga stipendiedomare, är livet ännu mer hektiskt. Att bedöma tusentals uppsatser är en enorm uppgift. En uppgift utöver alla andra ansvarsområden i våra liv: våra dagliga jobb (och våra nattliga jobb, för några av oss), att tillbringa tid med våra familjer, och så vidare.
Av någon anledning tenderar vi dock att föreställa oss stipendiekommittér i ett vakuum. De är alldeles opartiska och rättvisa (mer om det ämnet senare) och de väljer alltid ut den mest fulländade kandidaten utan vidare svårighet eller ansträngning, alltid med mycket tid över.
Jag är här för att berätta för dig att det inte är så.
Har du någonsin undrat varför uppsatserna du skickar in aldrig skickas tillbaks till dig? Nej, det är inte för att de har skickats till Museet för Otroliga Uppsatser. Det är mycket troligt att de har flottfläckar på sig för att domaren läste dem under sin lunch på en restaurant, eller att de är fyllda av klotter eftersom de användes som kladdpapper under bedömningen, eller att de har perfekta ”kaffecirklar” från när domaren bestämde sig för att använda dem som en assiett. Kanske råkade de bli strimlade när de av misstag hamnade i en hög skräpmail på väg mot dokumentförstöraren.
Allt det här är möjliga scenarion. Varför? Därför att stipendiedomare är extremt upptagna människor.